(Lyssna på: filosofiska rummet)

Svensk akademisk filosofi berömmer sig själv för sin metod, och sin stränghet. David Brax är i alla avseenden mönstergill. Han lämnar "luftiga" filosofiska spekulationer därhän, och hämtar sitt stoff ur de konkreta empiriska vetenskaperna. Så här står vi nu på toppen av den den filosofiska historien, med 2500 år filosofiska grubblerier bakom oss, och med information mer lättillgänglig och lättspridd än någonsin förr. Man kunde tro att allt vore som det skulle vara därmed! Här har vi en snubbe som ägnat sex år av sin tid, och sex år av sin forskning, åt en avhandling vars stora förtjänst är att den konstaterar: "bra är bra!". Det måste vara ett skämt, tänker man, men icke. Det märkliga är att de svenska akademiska filosoferna är skolade att ta dessa absurditeter för bra filosofiskt arbete. Svensk (analytisk) akademisk filosofi är en fars!

Nu till frågan: vad har den här typen av "filosofi" för existensberättigande? Vad är dess nytta?

Ska lyssna på stekarn i kväll.

Kul namn.... Kant, Hegel, Frege....och Brax   ha-ha-ha!

Avantgardet skrev:Nu till frågan: vad har den här typen av "filosofi" för existensberättigande? Vad är dess nytta?

Att gå maktens ärenden när det gäller att föra folket bakom ryggen, vi är bäst, Sverige, det trygga valet! Konstigt att de inte även gick ut med devisen, det som är dåligt är dåligt?

Lustigt att bli gjord ett exempel av, men jag känner inte igen mig riktigt. "Metoden" som använts är till stor del "icke-analytiskt", hela poängen med programmet var liksom att ifrågasätta den dominanta "begreppsanalytiska" traditionen i svensk och anglo-amerikansk filosofi, och via på hur filosofin kan, och kanske bör, arbeta med empirisk forskning när svåra ämnen ska utforskas. "Luftiga" spekulationer finns det gott om mitt arbete, det är ett teoretiskt förslag, trots allt.  

Jag tror inte att jag hävdar "Bra är bra" någonstans. Jag argumenterar att värdebegreppet och vårt värderande överlag härstammar från affektiva processer. Och givet vissa rimliga teoretiska förutsättningar för hur egenskaper identifieras kan värde identifieras med njutning. Hedonismen är som rimligast när den erbjuder en förklaring av värde.

Det är åtminstone något mer intressant, och mindre farsartat, hoppas jag.

Vad har den sorts filosofi jag ägnar mig åt för existensberättigande? Tja, vad brukar filosofin (analytisk eller annan) ha för berättigande? Den klargör vissa sammanhang som tidigare inte vara särskilt klara, och förklarar en del. Eller förväntas annan form av nytta?  

mvh David

David Brax skrev:Vad har den sorts filosofi jag ägnar mig åt för existensberättigande? Tja, vad brukar filosofin (analytisk eller annan) ha för berättigande? Den klargör vissa sammanhang som tidigare inte vara särskilt klara, och förklarar en del. Eller förväntas annan form av nytta?

Jag som hade väntat mig att du skulle svara att det ger dig njutning att filosofera på detta sätt.

David

Låt anta att du har rätt i det att den moderna civilisationens mänsklighet till stor del sätter likhetstecken mellan njutning och värdefullt, "om jag tolkat dig rätt", men är detta bra, är det ens eftersträvanvärt? Risken är, vilket jag anser redan inträffat, att männsikan blir väldigt egoistisk och därmed blir inte den goda njutningen utan offer, tvärtom, den kräver det.

Själv föredrar jag att existera med så lite lidande som möjligt, men någon hedonist är jag då rakt inte.

Jag hävdar inte att "den moderna civilisationens mänsklighet till stor del sätter likhetstecken mellan njutning och värdefullt". Tvärtom tror jag att det är fel: Hedonismen är en minoritetsuppfattning, och de flesta värdesätter (också) andra saker. Vad min teori går ut på är att undersöka vad "värde" begreppet kommer ifrån, hur kommer det sig att vi värderar saker över huvudtaget?

Det mest grundläggande sätt varelser har för att utvärdera handlingsalternativ, objekt, etc. är känslor: känns det bra, så dras vi till det, känns det dåligt håller vi oss borta.
"Värde", hävdar jag, kommer in i bilden av en i övrigt neutral värld genom det här grundläggande värderande fenomenet. Det är inte ett begränsad mänskligt, och absolut inte civilisationsberoende faktum.

Att säga att njutning och värde är identiska borde inte leda till egoism. Ingenting i teorin säger att det är MIN njutning som ska befrämjas. Njutning är värdefullt, oavsett vems den är, och det bästa sättet att befrämja den är vanligen via god asociala relationer, motverkande av svält och andra former av lidande etc.

David Brax skrev:Njutning är värdefullt, oavsett vems den är, och det bästa sättet att befrämja den är vanligen via god asociala relationer, motverkande av svält och andra former av lidande etc.

He he, tänk vad lätt innebörden förändras av att ett a hamnat fel!

Jag håller med om följande, trygghet och tillit är det som är värdefullt och att goda relationer skapar grunderna för detta välbefinnande.

Men jag ser allt fler tendenser i min omedelbara närhet  på att människor ägnar sig åt en form av perverterad njutning som går ut på att njuta av andras elände. Det kan vara såväl små som stora saker, alltifrån att baktala någon till att ställa till med ren förtret. Detta är ju iofs inget nytt, men tidigare var detta oacceptabelt att erkänna, idag skryts det om vad de gjort samtidigt som åhörarna skrattar med.

Ha! Ja, man får vara försiktig med språket. Annars blir det som med kommatecknet i "Benådas, ej avrättas".
-
Tyvärr har ju "Hedonism" kommit att förknippas med just en "perverterad form", en egoistisk inställning som ofta är på andras (och ibland den egna, i längden) bekostnad. Det är lite konstigt, för de genuina, genomtänkta hedonister/utilitarister jag känner är bland de mest moraliska människor jag vet. (Vilket jag tror att jag nämnde i något av radioprogrammen).

Är det över huvud taget möjligt att göra en distinkt åtskillnad mellan å ena sidan det affektuella, och å andra sidan det värderande (det rationella, icke-affektuella) - för att med denna åtskillnad vilja mena att det ena föranleder ("härstammar från") det andra? Nja, det är tveksamt. Förutsatt att man inte är idealist, vilket man rimligen inte borde vara.

Jag tror (vilket stämmer rätt väl överens med samtida psykologiska teorier) att affektiva tillstånd är "värderande" tillstånd. Men vi har också  förmågan att "värdera" strategiskt, via inlärning, så att jag kan värderar saker nu (min familj, musik etc.) trots att jag inte har några särskilda känslor vid just de ögonblicket. I den meningen kan man skilja dem åt. Och det är just pågrund av att vi har den andra typen av värderingar som så många filosofer försökt sig på en "rationell" modell för värdeutsagor, tror jag. Att visa att även våra "svala" värdeomdömen har en kausal bakgrund i affektiva processer för tillbaka fokus dit.

Det är åtminstone så jag gör.

Men hur tala om affektiva processer, utan att samtidigt förutsätta icke-affektiva, låt säga rationella, diton? Hur, och på vilka grunder, kan man isolera och avskilja en viss typ av fenomen från andra typer av fenomen, när de alla ingår i ett ömsesidigt förhållande (ett ting måste trots allt konceptualiseras för att förstås)? Det går med andra ord inte att dra någon skarp gräns mellan det affektiva och det icke-affektiva, och våra värderingar är alltid en konsekvens av både det förra och det senare. Vad kom först, hönan eller ägget - det affektiva eller det icke-affektiva? Frågan går inte att besvara, vi hamnar blott i en oändlig regress. Vi måste ägna oss åt en godtycklig abstrahering, även kallad idealism, om vi vill välja det ena framför det andra.

Kort sagt: det är fullt möjligt isolera fenomen som ingår i ömsesidiga förhållanden genom att iaktta i vad mån de skiljer sig åt. Det faktum att det inte rör sig om strikt distinkta kategori utgör inget då inget problem: vi handskas väl med sådan vaghet. Jag påstår inte att det "affektiva" kommer före det "icke-affektiva" som kategori, bara att våra värderingar bäst förstås utifrån det tidigare.

Men det här är inget seminarium. För mer information så finns avhandlingen öppet tillgänglig som pdf fil.

Det stämmer mycket väl att vi (alltid och oundvikligen) nödgas handskas med vaga, icke-definitiva termer och kategorier - och att vi därmed också faktiskt måste räkna med kontextuella förutsättningar, när vi söker komma med semantiska utredningar. Men frågan är hur mycket vaghet vi egentligen kan acceptera i en (tillfällig) definition; duger verkligen dina gränsdragningar för begrepp som "värde" och "affektion"? Det är ingen fråga jag kan besvara, för jag har inte läst din avhandling (än) - men jag förbehåller mig likväl rätten att med en skeptisk blick betrakta de naturalistiska argumenten, som i det här fallet verkar ha en tung börda att försöka bära.

David, det där är begging the question och symptomatiskt för det jag inledningsvis kallade "analytisk" filosofi. Precis som begreppsanalytikerna så förutsätter du (okritiskt) att filosofins uppgift är att gå vetenskapens ärenden och "förklara" dess "komplicerade" teorier. I båda fallen leder det till deflationistiska utsagor av typen "bra är bra!" (vilket är vad du säger om än med fler ord), och inget som inte redan är underförstått i det vardagliga talet. Och något annat kan det heller aldrig bli, då det ligger implicit i själva ansatsen (den positivistiska metoden utan den positivistiska övertygelsen). Lite som den tecknade figuren som springer ut från avsatsen och hänger kvar i tomma luften av det enda skäl att den inte ännu blivit varse att den saknar mark under fötterna. Det är helt redundant, och måste motiveras (för vetenskapen kan den inte klamra sig fast vid utan vidare, då vetenskapen alltjämt av nödvändighet tar sitt avtramp i filosoin). Någon stor spridning har inte svensk filosofi, inte ens inom Sverige, och för vem saker skulle bli "klarade" därmed är i allra högsta grad oklart. En utav anledningarna till att svensk filosofi är så undanskuffad är just att den är helt ointressant, den är en apparat som uteslutande producerar tautologier.

Det här antagandet att filosofin har till uppgift att "klarna" saker ser jag alltså inte alls vara motiverat. Ser man historiskt på filosofin så tycks den haft allt annat än den uppgiften. Det är som Heidegger säger om vetenskapen - den kan vara understryka redan uppenbarade samband -, eller som Adorno och Horkheimer säger: "Omdömen bildas inte längre genom fullbordan av en syntes, utan genom mekanisk sortering." Ska vetandet/kunnandet/tänkandet växa så behövs det rakt motsatta, det vill säga problematiserande. En helt annan "metodologi", så att säga, och detta just för att fenomenen som sådana ofta (rent av i regel) upplöses genom reduktion (och den svenska akademiska filosofin är inget annat än ett reductio ad absurdum - under förevändningen att "förklara" naturligtvis). Det förklaras inte, det försvinner. Det är ett fel inherent i "metoden" alltså. Lika ofelbart den kommer misslyckas som anstränger sig för att slappna av, lika ofelbart missar den svenska akademiska filosofin sitt eget studieobjekt.

Jag tycker det är bra av dig att försöka införa något "nytt", helt rätt av dig, men jag skulle hävda att du redan gör vissa antaganden som reducerar detta "nya" till redan inlemmade beståndsdelar i de förhärskade institutioner du vill skaka om.