Filosofiforum.com - Svenskt forum för filosofi

En essä beträffande tamdjuret människan.

av Tobias Malm - 21/12-03

Under en längre tid har jag givit seriöst funderande kring huruvida människan som släkte är ett flockdjur och sålunda också ett tamdjur eller inte. Det mesta av innehållet bygger på empiriska kunskaper och induktivt tänkande. Detta kan skänka ett i viss mån oseriöst sken över min vetenskapliga skrift, fast gör den inte desto mindre intressant. Som författare av detta alster har jag som förhoppning att jag på ett intressegivande vis förklarat det mänskliga beteendet och hennes natur ur ett sociologiskt, humanetologiskt, psykologiskt och antropologiskt perspektiv. Den största källan till vad som står här är mitt eget förnuft och mina egna observationer. Innan du tar dig an uppgiften att läsa detta alster skulle jag vilja rikta din uppmärksamhet på att inget av nedanstående text är något jag anser mig veta eller ens tro på, det är intet mer än tankar och förslag på hur det skulle kunna vara. Jag råder dig att kritisera följande teori med en konstruktiv grund.

Jag tänker börja med att försöka ge en förklaring på vad social status är för något och hur det utrycker sig i det verkliga livet. Ponera att vi tar tjugo stycken individer som inte tidigare stått i någon som helst kontakt med varandra och placerar dessa tillsammans. Det vore därefter inte helt orimligt ifall dessa människor börjar gruppera sig in i mindre grupper. Vad som avgör varför en individ väljer att bekanta sig med en annan är förmodligen det yttre uppträdandet. De som till det yttre liknar varandra kommer förmodligen att bekanta sig med varandra. De mindre grupper som bildas ur dessa tjugo stycken individer har jag valt att kalla divisioner. Inom varje division kommer det att finnas och utvecklas gemensamma intressen som binder samman gruppen. Desto mer individerna inom divisionen har gemensamt, desto bättre kommer sammanhållningen att vara. Inom en division vari man inte har mer än ett brinnande intresse för stenar gemensamt kommer detta också vara vad som dominerar samtalsämnena. Minsta lilla gemensamma nämnare kommer att binda samman gruppmedlemmarna.

Detta gäller å andra sidan alla former av sociala grupperingar. Så fort en individ hamnar i ett socialt sammanhang kommer de vara beroende av att finna någon form av gemensam nämnare för att ha något att prata om och reflektera över tillsammans. Vid en middag under vilken inte sällskapet känner varandra är det inte helt barockt att ana att det dominerande samtalsämnet kommer att vara maten de äter. Desto mindre individerna i gruppen har gemensamt, desto ytligare kommer samtalsämnena att bli. Att kommentera vädret när man möter grannen vid busshållplatsen är ett tecken på att man antingen inte vet vad man har gemensamt eller att man helt enkelt inte har något gemensamt. Detta må vara en truism och därför skenbart oviktigt, men det är ett nödvändigt konstaterande för senare analyser. Den föreställda gruppen har alltså bildat undergrupper som jag valt att kalla divisioner av anledningar som jag senare ämnar förklara. Inom varje division förekommer det något sorts bråk om social status. Detta gäller även som regel i alla tänkbara sociala sammankomster, att så fort flera individer hamnar tillsammans – som i mitt exempel – startar någon form av statusjakt. Den som av olika orsaker får den högsta sociala statusen kommer att bli gruppens alfahanne, gruppens ledare som mer eller mindre bestämmer vad som ska vara rätt och fel. Ja, alfahannen bestämmer den gemensamma moralen. Ett karismatiskt utseende och en aningen dominant personlighet i kombination med att vara skicklig på gruppens gemensamma intresse kan räcka för att nå rollen som alfahanne. Att ha hög social status innebär i princip att ha ett stort inflytande över gruppen. Varje individ kommer att göra sitt bästa för att bli den bästa, och därmed försöka öka sin sociala status. Att ställa sig in hos den med högst status är att öka sin egen status. Att trakassera den med lägst social status i gruppen kan också höja den egna statusen. I korta ordalag skulle man kunna säga att individerna inom en division ökar sin sociala status genom att sparka neråt och slicka uppåt.

Det finns många fördelar att vinna på att ha en så hög social status som möjligt. De individuella målen, det vill säga de mål som av individerna erkänns, är främst de sociala fördelarna så som makt och kvinnor. Det är fördelaktigt för en kvinna att välja en man med högre social status i och med att denne kommer att kunna garantera den eventuella avkomman bästa möjliga uppfostran. Mannens sociala privilegium kan tänkas som mycket fördelaktiga för densammes avkomma. Den sociala statusen höjer alltså mannens, och även kvinnans, attraktivitet av nämnda evolutionära anledningar. Det är därför viktigt att man håller i minnet att inga människor tänker på vare sig sin framtida eventuella avkomma eller mannens roll i gruppen. Individen lägger bara märket till den ökade attraktiviteten, utan att någonsin tänka på de omedvetna orsakerna till att individen faktiskt anses som bättre.

Individen med högst social status behöver inte bara vara bäst på det gemensamma intresset inom divisionen utan kan även föra in egna gemensamma intressen och förvandla dessa till gemensamma. Det är den med störst inflytande över gruppen som avgör när något är inne eller ute i social bemärkelse. Det kan handla om kläder, prylar och i vissa fall åsikter. Beroende på vilken grupp man pratar om. Alfahannen eller den kvinna som hyser högst social status har alltså den sociala fördelen att bestämma vilket intresse som ska anammas av gruppens övriga medlemmar. Detta gör den dominanta gruppmedlemmen till idolen, den som människor i syfte att höja sin egen sociala status följer och söker efterlikna.

Vår av den mänskliga naturen splittrade grupp är alltså uppdelad i olika divisioner inom vilka det förekommer ett bråk om social status på en undermedveten nivå. Även divisionerna emellan förekommer det något sorts bråk om status. Varje division kommer per automatik hävda sig själva som störst bäst och vackrast, och sedan göra sitt bästa för att bevisa detta. Jag har valt att kalla den ledande divisionen för alfadivisionen och den lägsta divisionen för omegadivisionen. Jag bör understryka att divisionerna kan jämföras med flockar. När det begav sig för tio tusen år sedan delade människor förmodligen upp sig precis som i mitt exempel. Samtliga existerande flockar inom det mänskliga släktet hävdade sig förmodligen som störst bäst och vackrast och startade säkert konflikter med resterande flockar. Det kan tyckas inkonsekvent att starta interna konflikter inom en art om man ser på mänskligheten ur ett kollektivistiskt perspektiv. Jag måste dess värre mena på att konflikterna flockar emellan är lika naturlig som jakten på högsta möjliga sociala status inom flocken. Det skadar nämligen inte arten märkvärdigt mycket ifall en flock med bättre förutsättningar både genetiskt och kulturellt utplånar en flock med sämre sådana förutsättningar. Detta snarare stärker arten eftersom det skapar ett urval vari den mindre lämpade flocken förintas i förmån för de bättre lämpade flockarna. Detta beteende kan spåras till andra flockdjur som till exempel schimpanserna. Med kulturella förutsättningar menar jag de inte genetiskt betingade fördelarna. Divisioner är alltså inte mer än en grupp inom gruppen, precis som flockar som utgör någon sorts art inom arten. Enligt mig finns det ingen artlig evolution, och därmed sitter arten inte i mängden individer utan i varje individs arvsmassa. Alla flockar utgör således sin egen mänsklighet som de gör sitt bästa för att sprida vidare. Man skulle med en aningen grym retorik kunna påstå att vi alla är någon sorts reserver utifall någon annan skulle råka omkomma. Det är bara fyra procent av alla havssköldpaddans ungar som lyckas ta sig till havet, hon är därför i behov av ett antal ungar eftersom det är en överhängande risk att avkomman avlider. På samma sätt är alla arter i behov av att massproducera individer för att överleva. Ur en rent hypotetisk synvinkel skulle mänskligheten inte vara mindre mänsklighet med en enda odödlig individ.

Vi dör inte för att jorden inte ska bli överbefolkad, vi förökar oss för att den inte ska bli avbefolkad. Ja, individer grupperar sig alltså inom mänskligheten för att förbättra sin egen överlevnad. Beteendet har helt enkelt visat sig fördelaktigt i naturen och därmed haft ett högre överlevnadsvärde. Alfadivisionen kommer likt individen med högst social status inom divisionen att vinna vissa fördelar. Den kommer att fruktas och respekteras av resterande grupper, medan den sämsta gruppen kommer att trakasseras och på ett eller annat vis förklaras som sämre. Ur ett evolutionärt perspektiv förefaller det ganska enkelt att förstå att en flock som fruktas och respekteras av andra kommer att vinna större revir och inflytande inom arten. En flock som för tio tusen år sedan satt fruktan i sina motståndare kunde dels öka sitt revir, men också kontrollera bra jaktmarker och vattenhål. Likt den sämsta flocken skulle även omegadivisionen att samla på sig en mängd olika nackdelar. Den skulle bli isolerad och inte ha lika stora möjligheter att påverka den uppdelade gruppen.

Personen med lägst social status inom alfadivisionen skulle kunna lösa sitt dilemma genom att hoppa ner till en lägre division och börja anamma dess intresse. Detta skulle man kunna se som någon form av regrediering, fast individen skulle förmodligen vinna på det och kanske till och med nå högst social status i den divisionen med lite social skicklighet. Personen skulle förvisso vara i behov av att anpassa sig till nya gemsanamma yttringar. Med hög social status blir också handlingar och samtalsämnen betraktade som mer intressanta och informationsrika. Det spelar egentligen ingen roll vad denne säger, utan det är vem som säger det som är det viktiga. Hade någon med lägre social status sagt eller gjort samma sak hade detta kanske till och med betraktats som konstigt och stötande. Ett exempel skulle kunna vara när den med hög social status pussar någon av gruppens flickor på kinden. Hon blir genast smickrad och kanske ger honom en puss tillbaka. Betänk nu att den med lägre inflytande gör samma sak. Flickan i exemplet hade genast uppfattat situationen som främmande, tagit illa upp och eventuellt anmält vederbörande för sexuella trakasserier. Det hela hade i nämnda exempel inte handlat om handlingen i sig utan vem som utförde den. Som idol inom divisionen anses alltså allt det alfahannen säger mer intressant än när någon med lägre social status säger det. Återigen bör jag dra ett streck under att detta sker mycket undermedvetet. Individen tänker förmodligen och förhoppningsvis inte att det som någon med lägre social status är mindre viktigt eller intressant, utan känner sig snarare mer manad att lyssna när den med högre status säger samma sak. Individen tar återigen bara notis om själva känslan, utan att känna till dess evolutionära funktion vilken självfallet är den att den med störst inflytande i gruppen förmodligen bär på bättre erfarenheter och därför rimligtvis borde ha något bättre att säga än den med lägre social status. Det kan liknas vid en flock kajor. Skrämmer man en yngre oerfaren flockmedlem reagerar inte gruppen på denne individs reaktion. Skrämmer du istället en äldre mer erfaren flockmedlem kommer hela flocken att fly platsen. (Källa: Psykologi av Martin Levander) Gruppmedlemmen med lägre status kommer i största allmänhet ha det svårare med att få uppmärksamhet.

Det förekommer som jag tidigare påpekade alltid konflikter mellan de olika divisionerna, eller flockarna om man ser det ur ett mer utvecklingshistoriskt perspektiv. Den mest utsatta divisionen är omegadivisionen, som ju står ensam i förhållande till resterande divisioner. En av anledningarna till att alla divisioner mer eller mindre smutskastar varandra, om än indirekt och bakom ryggen på dem, skulle kunna vara något jag väljer att kalla gemensam fiende. Alla divisioner har således en egen, eller flera, gemensamma fiender. Den gemensamma fienden binder samman gruppen och ger därför en bättre sammanhållning. Det hela handlar som jag tidigare nämnde om att skönmåla sig själva samtidigt som man smutskastar andra.

Det behöver dock inte alltid te sig på detta sätt i det exempel jag använt mig av. Ponera istället att man placerar en, självutnämnd eller inte, ledare i gruppen bestående av alla tjugo individer. Denne skulle kunna vara både karismatisk till utseendet och besitta en mycket skön retorik. Istället för att denna grupp spontant delat upp sig hade nu alla tjugo individer tillsammans utgjort någon form av enväldig grupp vari idolen hade varit den utplacerade ledaren med självutnämnd högsta sociala status. Konformiteten och statusjakten samt det gemensamma intresset hade fortfarande existerat inom denna grupp av människor. Skillnaden hade varit att gruppen hade varit större, och innefattat fler individer och att de bara haft en enda idol att följa till beteende och mentalitet. Man skulle kunna säga att denne ledare hade tämjt massan, likt alfahannen i de mindre grupperna mer eller mindre tämjde sina gruppmedlemmar, eller som han eller hon själv hade kallat dem – vänner.

Politiska idoler

I dagens samhällen råder ingen egentlig enighet. Det förekommer en majoritet som följer mer eller mindre samma moral och andra oskrivna regler. Personligen är jag av den tankegången att religionerna inte gav upphov till lagarna hur mycket de än vill få det att låta som det. Vad kristendomen gjorde när de skrev budorden var bara att skriva ner befintliga oskrivna lagar. Lagar som människor alltid kommer överens om inom gruppen eftersom de gynnar samarbete vilket är något människan som flockdjur alltid varit beroende av. Att skapa en värdegrund, som självklart formas av diverse auktoriteter, alfahanne eller kyrka, har alltid förekommit i vår historia och säkert även inom vissa andra släkten fast i en mildare grad. Dagens samhällen står hur som helst utan några direkta politiska idoler, vilket resulterar i en mångfald olika avvikarkulturer inom vilka det förekommer en aningen reviderad variant av den gemensamma värdegrunden. Mentaliteten är dock den samme inom samtliga subkulturer, samma konformitet förekommer där som inom den grupp som utgör majoriteten. Jag kommer att gå in mer på det i senare analyser. I dagsläget är idolerna artister. Det finns tusentals artister inom ett samhälle, och återigen beror deras fans på vilken artistens målgrupp är. Idoler är oftast atleter eller esteter, de spelar mindre roll vad de sysslar med. För även här gäller den princip jag talade om tidigare – det handlar inte om vad man gör utan vem som gör det.

Idag är alltså samhällen relativt splittrade, om än enade med ett och samma namn. På detta vis har det dock inte alltid varit. Idolernas roll är fortfarande att tämja massorna, och precis som alfahannen inom en sluten krets eller flock har dessa ett stort inflytande på deras publik eller följeslagare. De har faktiskt, om än omedvetet, en oerhörd makt på den scen de intar när de sjunger eller på den arena de tar under besiktning när de ska genomföra sina framträdanden. Vid en första anblick verkar det ofta som om dagens idoler saknar något egentligt budskap, men skenet bedrar. Det förekommer ofta både politiska och kommersiella budskap i artisternas uppträdanden. Det fungerar självklart som underhållning. När man går på en fotbollsmatch roar sig människor, men undermedvetet får publiken tillfredställa sina behov som i annat fall kunnat riktas emot någon form av auktoritet. När man går på en konsert är det ofta för att tillfredställa sig rent musikaliskt, men utan att veta om det får man förmodligen både reklam och diverse budskap förmedlade via den sången som förs fram. Självklart är inte alla artister och samhällen korrupta på detta sätt, fast förr i tiden var det helt annorlunda. Nu menar jag inte för flera tusen år sedan som tidigare när jag hänvisade till historien utan bara kanske femtio eller hundra år sedan. Sorligt nog förekommer det exempel på det jag är på väg att berätta idag.

Idag ser vi på våran statsminister och andra politiker med en ganska uttråkad min. Under trettiotalets Tyskland och Italien var det dock helt annorlunda. Där fanns nämligen politiska idoler. Vi har säkert alla sett filmklipp på hur massan i en känsla av eufori, ja, nästan i extas, står och skriker åt sina kära ledare. Jag har vänner som ofta rynkar ögonbrynen och idiotförklarar hela det tyska folket för hur de kunde följa en sådan dåre som Hitler och i deras uppspelta tillstånd höja sina högerarmar åt denne tyrann. Ja, det kan man sannerligen fråga sig brukar jag svara utan att ge någon vidare analys av fenomenet. Jag kan dock drar skrämmande paralleller mellan massan i Nazityskland och publiken på en Beatleskonsert. Beatles må aldrig ha gjort sig skyldiga till vare sig förföljelser eller etniska rensningar, men de gjorde sig skyldiga till vad alla andra idoler gjort sig skyldiga till – masspsykoser. De politiska idolerna var dock mycket medvetna om sin makt och förmåga. Ty även här gällde den grundregel jag exemplifierat tidigare, nämligen den att det inte handlar om vad man gör eller säger utan om vem som gör eller säger det. Hitler kunde således efter att ha vunnit sitt folks förtroende säga och göra lite vad han ville, utan att folket tyckte att det var något fel med det. Innan Hitler fick sin makt och ställning i samhället var det till exempel många fler som nästan skrattade åt honom. Detta förändrades tämligen snabbt efter att han vunnit valet 1933. Folkets sympatier förändrades sorligt nog med Hitlers sociala status. De politiska idolerna såg verkligen till att utnyttja sin makt till fullo, och folket lydde deras budskap med en skrämmande exakthet.

De politikiska idolerna gjorde folket till en och samma enhet, installerade gemensamma fiender, intressen och värdegrund. Precis som dagens artister enar sina åskådare enade dessa politiska idoler folket. En sådan gemenskap är nästan omöjlig att rubba, inte bara därför att majoriteten älskar den utan även därför att de stackare som hade något att säga till om genast förklarades som folkfiender och blev därigenom folkets gemensamma fiende. De som hade oturen att bli hackkycklingar i Nazityskland var vad dem kallade främmande raser, sexuellt avvikande och antagonister. Konformiteten gjorde det nästan omöjligt att förändra det system auktoriteterna satt i verket eftersom folket hade fått det klart för sig vad som var rätt och fel. De var alla, likt idag, måna om att vara politiskt korrekta. Att avvika från den accepterade åsikten var lika med ondska, och vad som är ondska respektive godhet bestäms av idoler eller helt enkelt den människan med högst inflytande över gruppen. Politiker, religiösa ledare eller andra former av auktoriteter kan tämja folket och gör det. Med hjälp av massmedia eller korrumperade artister. De som det politiska etablissemanget misstycker med blir faktiskt idag förklarade som någon sorts kättare. Idag har inte ordet kättare en speciellt negativ innebörd, men hur ofta hör man inte hur människor som är lite politiskt inkorrekta idag blir rasist- eller nazistförklarade. Trots allt finns det ganska få renodlade nazister i Sverige, trots detta anklagas flera hundra tusen. De tabubelägger med hjälp av olika metoder diverse politiskt inkorrekta ståndpunkter för att bevara sin egen ställning. Likt en alfahanne på savannen försvarar sin ställning genom att förbjuda andra flockmedlemmar från att röra det som är hans. Idag är det inte ovanligt att vissa artister, som därav fungerar som idoler, blir tabubelagda därför att de för ut budskap som anses ha ett negativt inflytande på folket. Dessa artister skulle kunna jämföras med den hanne som försöker utmana silverryggen i en gorillaflock. Vare sig det handlar om enskilda individer, religiösa ledare eller politiker är deras roll i princip den samme – att tämja massorna och på så vis garantera bästa möjliga samarbete vilket vår art är beroende av.

Det är inte lätt att vara sig själv

Jag nämnde det lite kort ovan, subkulturer eller avvikarkulturer. Dessa har gjort sig gällande idag tackvare att politikerna av idag inte är några idoler. Det finns flera olika idoler i samhället, även om många av dessa står under inflytande av politiken och massmedia, och detta skapar självklart sociala och kulturella uppdelningar i samhället som sådant. En välkänd subkultur är punken. Inom denna säger man sig ofta vara sig själv mer än inom majoriteten där människor bara, enligt deras egen vokabulär, försöker följa andra till punkt och pricka. Punkarna klär sig i avvikande kläder och har ett aningen annorlunda uppträdande. Punkare var bara ett exempel, det finns även veganer, raggare och nynazister. Alla säger de sig vara sig själva mer än andra på en eller annan punkt. Vad de kallar sig spelar mindre roll, och jag är självklart medveten om att det både finns punkare, raggare och veganer som inte gör sin musik eller sina matvanor till någon form av identitet. I sådana fall kan man heller inte säga att de tillhör någon subkultur, även om de besitter någon av deras mentaliteter. Det är dock en illusion att man inom en avvikarkultur skulle vara mer säg själv än inom den rådande kulturen, det vill säga den majoriteten anammar. Ty även inom de minsta kretsar förekommer exakt samma mentalitet som i de allra största. Att inom sin egen krets likna varandra för att nå högst möjliga sociala status.

De anklagar andra för att följa mängden medan de begår samma misstag själva och följer mängden inom deras egen krets. Att leta vänner hos ett gäng punkare med kostym och slips är mindre lyckat, precis som det vore mindre lyckat att söka kontakt med ett gäng kostymklädda människor i en väst med massor utav nitar i. De avvikande grupperna brukar ofta, tragiskt nog, ha mycket strängare regler än majoriteten. I många fall kräver avvikarkulturer en viss åsikt och mentalitet. De kanske kräver av dig att vara vänster eller höger, kanske kräver de av dig att du ska följa en viss tro. Oftast handlar det lyckligtvis bara om yttre uppträdande. Det beror helt på vilken subkultur man talar om, och självklart även vilken majoritet man talar om. Människor blir lika tämjda i avvikande kretsar som majoriteten blir. Jag skulle personligen rekommendera att man, ifall man är intresserade av att förändra mängden som ofta avvikande människor är, också är en del av mängden. Det är fördelaktigt att vinna så mycket social status som möjligt inom den mängd man önskar förändra ifall man överhuvudtaget ska kunna påverka någonting. Helt enkelt därför att fler människor kommer känna sig manade att lyssna på vad du har att säga. Du är inte dig själv mindre bara därför att du anpassar ditt yttre efter din egen krets, det gör man trots allt i de flesta grupper. Så länge du bevarar ditt inre, kan du göra lite vad du vill. Avslutningsvis vill jag bara pointera att människor inte på något vis föds tama, utan att vi likt hundar kan tämjas. Låt oss därför aldrig glömma att det finns vilda hundar.