Analysens gränser
av Sven Göran Camitz - 5/11-03
En beskrivning av den vetenskapliga analysen är att predikatet ligger i subjektets egenskap, en annan när man söker bestämma egenskapen hos ett föremål att söka den egenskap som förklarar de övriga hos ett fenomen. Kant förmodade utan att kunna visa det att syntesen är när predikatet inte ligger i subjektets egenskap, att syntesen så att säga skulle vara analysens motsats – analysen är delen och syntesen fenomenens helhet. Det finns ett flertal svårigheter med denna tanke, den mest framträdande den som formulerades av Clarence Crafoord i hans avskedsbok till psykoanalysen, med hänvisning till Freud, att först hade vetenskapen ’plockat isär människan bit för bit (neurologin) så att nu var det som återstod att sätta ihop henne igen’. Svårigheten ligger i att en analyserad egenskap hos ett fenomen, så fort den kommer i beröring med en analyserad egenskapen hos ett annat fenomen i samma helhet, kommer att förändras med oberäknebara nya egenskaper och att detta kommer att ske med varje tillkommande eller avlägsnande av analyserbara fenomen. Man kan alltså inte som i geometrin säga att helhetens fenomen är summan av delarnas fenomen.
Samma svårighet uppstår när man söker besvara frågor med induktions/deduktions-metoden. Det går inte att annat än hypotetiskt sluta sig till att ett fenomen har samma egenskap som en av dess iakttagna delar, inte heller att de slutsatser man dra av delarnas egenskaper skall leda till det helas egenskap.
Frågan ligger dold i det vetenskapliga kravet att kunna bevisa ett fenomen, när man utfattar att ’upptäcka är att bevisa’ det vill säga att det som kan iakttagas, mätas och antecknas gäller vid varje tillfälle, i stället för att uppfatta att beviset ligger i att det kan upprepas vid ett annat tillfälle.
Den athenska –’sokratiska’ filosofin hade frågan klar för sig när man förstod att det som kan upprepas i de astronomiska rörelserna, det vill säga den himmelska världen bar i sig en förutsägelse genom planetbanorna, medan man däremot inte hade någon norm för återupprepning i den till synes helt oordnade jordiska världen [den sublunära – under månen].
Man kan alltså bestämma det så att det handlar om människans vetande. Många har tänkt sig att det Einsteinska fyrdimensionella rummet skulle kunna rymmas i ett utsträckt vetande så att man skulle kunna träna sig till att tänka i fyra dimensioner. Efter nära hundra år förefaller inte det vara någon lösning även om en del tror att de kan göra det. En mer näraliggande lösning ligger i att vidga de förutsättningar man föreställer sig, inte att förändra de föreställningar man förmår. Vetenskapen utgår i modern tid från förutsättningen att universum är ändligt – till sin utsträckning icke-oändligt. Detta förnekas av vissa företrädare, men frågan ligger inte så mycket i själva utsträckningen i rumslig mening, som i den föreställning man gör sig om frågor och svar i universum. Ett ändligt universum måste i sig ändå rymma i sig förklarbara delar [även om bekymret med analysen kan lösas] det vill säga att man ur filosofisk synpunkt tänker sig att vilken fråga man än ställer, kommer den till slut att kunna får ett svar. Jag skall visa den väg som jag följt :
förutsatt att tillvaron är fysiskt oändlig kan den inte ha någon gräns, och alltså inte heller något centrum – det saknas alltså en fast punkt i förhållande till vilken en rörelse kan konstateras (relativitet) – men vi lever i en rörelse, vars centrum relaterar till solen och vi antar oss leva i en galax, ett spiralfenomen vars centrum kan beräknas genom spiralrörelsen. I ett fysiskt oändligt rum skulle det alltså vart man än förflyttade sig på vilken plats man än befann sig ständigt schematiskt sett finnas en oändlighet av galaxer i det tre dimensionerna, där den fjärde dimensionen vore rörelsens hastighet relativt sin fasta punkt. Men vi vet också, även om vetenskaperna inte vill tänka så, att det på en punkt [Jordem] i den universella rörelsen finns en annan typ av rörelse som är unik (säg förhållandevis unik, för att låta sciencefiktiontänkarna vara med, det har för övrigt ingen konsekvens om det skulle i en oändlighet finnas fler levande världar) ; ännu har inte den rådande vetenskapliga metoden kunnat visa att livet finns i den fysiska materian, bara det vi alla försedda med liv har kunnat konstatera att dess rörelse har en annan konsekvens än den sig återupprepande fysiska rörelsen [materian, atombanorna konstaterar man verkar röra sig i något som liknar planetbanor]. Men atomrörelsen har inte i sig en sådan rörelse som gör den levande.
Ändå upphör denna rörelse på ett oplanerat sätt och så att säga förflyttas till annan atomär-molekylär levande rörelse – Om sädeskornet inte dör ! Och livet försvinner och kommer aldrig åter ! Det vet vi inte, men vår erfarenhet säger oss det. Jag vet att jag aldrig tidigare funnits, jag vet att jag inte finns någon annan stans här på jorden. Jag räknar med att jag skall gå in i en form av oändlighet som kan beskrivas som evigheten. Om evigheten föreställ er vi oss inte ens några frågor. Men när det gäller energin, rörelsen och relativiteten kan vi ställa frågor och ställa upp hypoteser, och hypoteser innebär experiment, även om de kanske inte kan företagas med bunsenlågor och spektralanalys.
Det går att historiskt följa hur den nuvarande uppfattningen om den inskränkt mekaniska föreställningen om en världsåskådning uppkommit. De allvarligaste följderna av den är att den förhindrar utvecklingen av tanken, men tillåter mekanisk utveckling utan kontakt med en fri tanke som logiskt borde utvecklas parallellt med den mekaniska förmågan ; så uppkommer den situationen att man till människor som klarat sig bra med pil och båge, utan tanke utrustar dem med höghastighetsvapen och stridsvagnar och att de i den uppkomna chocken ännu bara kan uppfatta sin egen förtjusning över att det smäller. [Jag vill stryka under att detta inte är en moralisk tanke utan en logisk.] Den västerländska tekniken kan på det sättet sägas vara överutvecklad, medan den västerländska tanken i motsvarande grad är underutvecklad. Det allvarligaste hindret för utveckling av tanken är att den aggressivt förhindras av uppfattningen om den mekaniska utvecklingens totala överlägsenhet, som sätter upp ett blindfönster mot begreppet ansvar.
I och med att man accepterar begreppet ’upptäcka är att bevisa’ har människan fogats in i en mekanik som hon inte behärskar och hon söker inte längre med sin reflektionsförmåga [att tänka efter efter] förändra konsekvenserna av sina handlingar, det vill säga ta ansvar.
Sven Göran Camit
www.camitz.com/ |
© Filosofiforum.com 2003 - 2006
