Filosofiforum.com - Svenskt forum för filosofi

Elitism inom konsten - dess uppkomst och nödvändighet
av Johan Ågren - 14/6-03

Med bakgrund av Konsthallen i Sandvikens turer de senaste åren skulle jag vilja kommentera några av de villfarelser berörda parter och intressenter har utrustat sig med. När jag jobbade på Konsthallen så var vi alla överens om att kalla konsthallen: "Konsthallen i Sandviken" i stället för "Sandvikens konsthall". Det sistnämnda förefaller mindre tungvrickande och naturligt att säga, men innebörden av Konsthallen i Sandviken var ett bättre namn som antydde de ambitioner konsthallen då hade. Konsthallen hade ambitionen att visa det yttersta konstvälden hade att uppvisa i Sverige och även stundtals i Världen. Vi nådde inte alltid fram utan fann oss kompromissande med andra faktorer som kan tillskrivas ett konstvärde; där benämningen populistisk konst kom att utgöra motpolen till vad som uttrycktes som elitistisk konst. Ett ständigt tryck låg på konsthallen att den skulle bredda sitt utbud då den hade starka tendenser att uppvisa just denna förhatliga elitistiska konst.

Låt oss betrakta dessa motpoler; populism och elitism: När är konsten populär? Den blir det när många finner mening i att betrakta den. När blir konsten elitistisk? Då få finner mening i att betrakta den, men dessa kan tillskrivas en kunskap som ligger bortom den populistiska nivån. Låt oss försöka härleda detta till en användbar och logisk modell som kan appliceras på konsten ur en elitistiskt-populistiskt betraktelsesätt: Ett av livets starkaste kriterier är utveckling. Utveckling är en process där ny information införlivas i transformerande processer, banaliseras och görs till vana. Är denna vana av godo kan de införlivas med ett estetiskt levnadsätt och utgör beståndsdelarna i en kultur. Om vi nu tillskriver den goda konsten kriteriet att den ska vara populär, vad finner vi då? Vi finner en konst som genomgått banaliseringsprocessen och blivit till vana för den stora massan. Utvecklingsprocessen sätts således ur spel genom att frånse från den elitistiska konsten; den konst som ter sig främmande för massorna då den ännu ej är banaliserad.

Den banaliserade konsten ska ej tillskrivas ett negativt värde om dess uttryck är estetiskt i förhållande till våra föreställningar. Det här är då god design; allmängiltigt, och något mänskligheten finner behagfullt. Den trivs på gallerier och på våra väggar, som matbestick och bostäder. Den utgör också vår mentala estetik, då konst inte bara är färg och form. Den negativa banaliserade "konsten" känner vi alltför väl som en bestrålande okultur som förgiftar och förslöar våra sinnen. En konsthalls främsta uppgift är att bevara en arena där de nya uttrycken kan utöva sin viktiga transformerande funktion, betraktas av genuint intresserade människor och införlivas i vår kultur. Av andra vetenskaper kräver vi exakthet och precision; vi kräver inget annat än att de främsta forskarna ska få bedriva sin verksamhet utan att behöva kompromissa med huruvida resultatet är populistiskt eller inte. Vi inser att utvecklingens kärna ligger just i denna integritet inom dessa områden. Det är inte konstens uppgift att närma sig massorna, utan pedagogikens roll.

Vanans makt över vårt omdöme när det kommer till att betrakta nyskapande uttryck kan vara förödande. I många fall kan ett konstomdöme tillskrivas miljö och uppväxtförhållanden hos individen. "Den goda konsten är den samma som hängde på väggarna i mitt ungdomshem". Ett sådant deterministiskt förhållningssätt är förgiftande för konstens utveckling, och särskilt när den kommer i kraft av kollektiv uppslutning. Sådana tendenser kom att bli uppenbara i Konsthallen i Sandvikens slutskede. Och när även samhällets förespråkare; politikerna, instämde i klagosången blev dess toner olidliga för en konstens försvarare. Man insåg att en diskussion var omöjlig att hålla då ingen vågade inlåta sig i en ärlig diskussion.

Om Konsthallen i Sandviken nu öppnas av samma krafter som fick den stängd så kommer vi att kunna betrakta en förljugenhet av konstens sanna roll; nämligen att fungera som en utvecklande och transformerande kraft i samhället. De två viktigaste kriterierna våra konsthallar har att följa är: 1. Att verka för att konsten får vara en obunden kraft i samhället, och att den på så sätt kan vara fri att utforska det mänskliga livets ytterområden i sin ständiga utvecklingsprocess. 2. Att uppvisa en kulturell mångfald för att undvika och ge alternativ åt dogmatiska kulturella riktningar som i sin tur leder till kulturellt osundhet. Vi får hoppas på att bättre krafter blir de rådande nu när konsthallen öppnas igen, och dessa får gärna träda fram och deklarera sitt förhållningssätt till konsten. Om en sund innehållsdeklaration saknas befarar jag att vanans makt kommer att tryggas och lugnt inmundigas i visshet om att nu har vi en konsthall igen. Man kan då tala om en form av trygghetselitism som ska råda över andra begrepp. Att förtrycka nyskapande till förmån för det invanda.

En fördjupning:

Är det försvarbart att med makt försvara elitistisk konst och annan vetenskap, eller ska demokratiska värderingar råda på livets alla plan? Finns det något att ha kunskap om i huvudtaget som skulle berättiga någonting att existera på våra konsthallar som ligger utanför den demokratiska processen? Ska våra konsthallar uppvisa samma innehåll som visas i genomsnitt på TV en lördagskväll på bästa sändningstid? Det vore i alla fall demokratiskt. Har vi tappat respekten för kunskapen inom det akademiska konstlivet idag? Varje tänkande människa erkänner i sina mest insiktsfulla stunder att kunskap slutligen är baserat på ovisshet, men berättigar detta tankemässig anarki? Är varje handling således berättigad bara för att majoriteten tycker så? Slutligen inser man att problematiken inte kan lösas utan att först lösa grundläggande filosofiska frågor. All annan motivation är ytlig och intetsägande. Denna tankemässiga avstrukturering löser upp det akademiska livet på gott och ont. "De tänker i och för sig väldigt strukturerat, men de strukturer som tänks saknar allmängiltig grund". Det är således illusionen av kontroll som upprätthåller de akademiska strukturena. En kommunal konsthall passar inte in i en akademisk avstruktrering. Konsthallen kommer inte att få en given roll innan dess roll blir given, därav detta dilemma - som är olösligt som livet självt. Endast genom kunskapen som särskiljer konst från ickekonst kan konst existera som begrepp. Om vi upplöser konst som begrepp till att inte omfatta något specifikt inom livet vi kan äga kunskap om så blir konst endast ett ospecificerat uttryck för allehanda livsprocesser. Det enda korrekta vore att stänga de kommunala konsthallarna när det akademiska förtroendekapitalet är förbrukat. Konsthallarnas funktion har då förlorat sitt syfte; för något som konst skulle inte längre existera.

Konst är speciellt. Det som gör den speciell är det samma som gör varje gränsöverskridande handling speciell. En sådan process kräver frigörande från tidigare föreställningar och normer. De flesta människor kan enas om att en sådan process är viktig även om det rent praktiskt förhåller sig annorlunda. Varje handling som bryter mot en norm väcker först förvirring och ofta avsky, det är en naturlig psykologisk reaktion. Det är därför förändring oftast sker i kriser där normens sammanbrott är ett faktum. Som kollektiv fungerar människan på samma sätt som en individ: Om gränsöverskridande handlingar begås reagerar kollektivet med förvirring. Förvirringen är obekväm för den hotar våra normer. Reaktionen blir ofta att orsaken till förvirringen förnekas. Det är av samma anledning som de flesta väljer någon form av lättsam underhållning när de slår på TVn än att se på något mer utmanande program. Konst tillhör den obekväma sorten, någonting vi gärna väljer bort till förmån för underhållning. "Den lidande konstnären" är en kliché med substans. Konstnären väljer att befinna sig i det utmanande utrymme som finns bortom normen; bortom underhållningen. Det här innebär både lidande och frigörelse mot nya förhållningssätt. Det här ger unika människor som skapar unik konst. Konstnären ger således uttryck för kollektivets pionjäranda, men endast om denna process tillåts inom kollektivet. Ett förtryck av detta skapar en separation mellan konstnären och kollektivet, hat och utanförskap. Om den demokratiska processen väljer att förtränga gränsöverskridande handlingar kommer konsten inte längre att verka som en dynamisk kollektiv process utan som en outsiderföreteelse som inte tillåts i den kollektiva utvecklingen. Om den demokratiska processen väljer att införliva konsten i demokratiska val kommer gränsöverskridande uttryck att förträngas. Konsthallarnas existens är ett löfte om konstnärlig frihet, och att konsten som akademisk institution har erfarenhet och kunskap om den gränsöverskridande processen. Ett demokratiskt val kan då vara att tillåta denna kunskapsprocess; att tillåta den elitistiska konsten. Alternativet vore att förneka någon form av kunskap inom detta ämne och låta konstens innehåll som den framställs för kollektivet baseras på demokratiska val. Logiken torde i så fall vara denna: Eftersom vi inte har någon kunskapssubstans så saknar varje enskild handling som äger rum i denna process värde. Ur en nihilistisk synvinkel kan inte en enskild handling värderas till att äga mer berättigande än någon annan; allt blir lika rätt. Därför bör demokratiska beslut gå före kunskapsbeslut. Det demokratiska beslutet blir således det högsta värdet; den goda konsten.

Johan Ågren